Operation

I går var jag på lasarettet och tog bort en liten knöl som var där den inte borde vara. Inget större ingrepp, men skulle bli sövd och allt vad det innebär. Allt flöt på fint. Jag fick tom doktorn att operera bort en liten prick som störde mig.

Vaknade efterår och det första jag tittade efter var om pricken var borta. Det var den! Skrattade lite åt mig själv som brydde mig om den struntsaken först... På uppvaket mådde jag oförskämt bra. Jag mådde inte illa och det enda som störde mig var att jag inte hade fått sova längre... Ser man så pigg ut så skickas man hem snabbt. I med ett par mackor och sedan ut!

På vägen till bil (nej jag körde inte själv! Man är ju inte riktigt superkvinnan i alla lägen) börjar det göra lite ont och jag känner mig lite yr. Jaja... Man har ju precis blivit opererad så det måste ju kännas lite! Vägen hem är lång!!! Det är jobbigt att sitta (ja det var i de regionerna knölen satt) och jag känner hur jag blöder ganska mycket. Hemma märker jag att det kommer en jätteslamsa! Blir lite skraj, men hade inte fått någon info direkt om hur mycket det kunde blöda så jag tog det kallt. Smärtan tilltar. Det gör riktigt ont, och då har jag ändå ganska hög smärttröskel... Vid halv fem (vi var hemma vid tre) tar jag Alvedon och dubbel dos Diclofenak. Tänker att det borde göra susen! Tvärt om! Det blir ännu värre (Det tar ju liksom längre än 5 min för värktabletter att börja verka). Jag bestämmer mig för att ringa till avdelningen. Hör samtidigt hur Jimmy tappar hakan över att jag ringer självmant utan att han behöver tjata om det...

Blir till min förvåning kopplad till doktorn som råkar ha jour hela natten! Berättar att jag har ganska ont och undrar bara om jag är sjåpig eller om det är något som kan ha hänt. Blöder du? frågar han. Typ ja. Du ska inte blöda nånting alls meddelar den snälle doktorn då. Men jag blöder ju hur mycket som helst! Dags att åka till Borås igen. Efter en snabb undersökning undrar han om jag ätit något. Jo man har ju jättematlust när man har så ont att man varken kan stå, gå, ligga eller sitta... Bra säger han. Ja allt är ju relativt...

Efter fem timmar på en hård brits på akuten typ bortglömd i ett litet rum i tron att jag ska få komma till en skön säng på någon avdelning kommer det en mycket stressad undersköterska och meddelar att jag ska till operation nu! Jaha tänker ja... Not my problem typ... eller det kanske det är... Svirar om lite snabbt och iväg till operation. Nål har de redan hunnit sätta tidigare då jag lite snällt bad om en liter vätska rakt in i blodet efter 1 ½ dygns fasta.

Det där med nål är också ett kapitel. Båda gångerna de satte nål den här dagen bad jag att få den på underarmen först och båda gångerna misslyckades de så jag ändå fick den i armvecket... Snacka om att skapa vårdlidande för sig själv. Hade de fått sätta den i armvecket med en gång hade jag besparats två stick! Det du Katy Eriksson!

Nästa gång jag vaknade ur narkosen kändes det som kl. var sju på morgonen och de hade låtit mig sova hela natten på postop. Efter att ha trasslat in mig i syrgasslangen, slängt av pox-mätaren och börjat fundera på var jag egentligen var upplyste en snäll sköterska mig om att klockan var två på natten...

Nu mår jag iaf väldigt bra! Mår nog idag som det var tänkt att jag skulle må i går vid den här tiden... Men det är ju skönt att få lite valuta för sina skattepengar!